Lördagen i slutet av mars. Rättare sagt den tjugosjunde.

Hej och hå!
Igår var jag på Henrys mammas begravning i Luleå. Det var jättefint, och jag tycker det var en vacker ceremoni.



Idag vaknade jag av Amandas Rubiks kub som hon fick när hon fyllde år i förrgår. Hon satt i sin säng (som för övrigt är under min säng) och försökte vrida på den. Eftersom den är ny, så är den ju lite hackig, så ibkand får man ta i lite grann, och då lever det om. Det var ingen höjdare på morgonen.
Amanda åkte in till Öjebyn eller stan eller något sådant med pappa och Annica mitt på dagen idag för att köpa en moppehjälm (hon fick en EU-moped på födelsedagen) men de hittade ingen, så de ska söka vidare.
Jag åkte med mamma och Henry till Munksund på öppendans och träffade alla härliga ullstrumpor. Det är ett glatt gäng som ingår i min familj! :)
När jag kom hem så käkade vi surströmming som Amanda hade gjort i ordning. Sen åkte Amanda upp till Agge och var barnvakt. Alle är hos Dessan. Mamma och Henry åkte bort. Så jag bestämde mig för att vara väldigt duktig och delta i Earth Hour, så jag släckte ned alla lampor, TVn, datorerna och tände ljus i huset och satt och myste med BÄSTMALIN! Vi satt och snackade massa goja och hon är en så underbar människa! <3 (Älskar dig Malin)

Morgondagen är än så länge tom i min kalender. Någon som har tips på nått kul att göra?



Hoppas att er helg har varit bra hittills och fortsätter i samma spår.
Puss. Peace. <3


En kopp choklad

Jag lägger in min svenskanovell så kan du läsa den ifall du vill. :)

En kopp choklad

Alicia böjde sig fram för att se avgångstabellen för lokalbussarna, och suckade. Hon vände sig om och kikade ut genom fönstret. Det snöade. Det snöade vågrätt. Bussen skulle ha gått för tio minuter sen. Hon tog en slinga av sitt bruna lockiga hår och tvinnade den mellan fingrarna. Hon tittade sig omkring inne på busstationen och hoppades, trots att hon visste att det bara var önsketänkande, att hon skulle se David bland det fåtal personer som satt där, otåligt väntande. Självklart var han inte där och efter ett litet tag kunde man höra Alicias trummande fingrar mot bänken i väntan på bussen.

Hennes mobil vibrerade. Hon stoppade ner handen i den röda täckjackans varma ficka och höll i mobilen ett tag som för att försöka känna vem som hade skickat textmeddelandet. Omöjligt.

 

Han frös. Han hade inte väntat sig denna kyla. Fast det var nog egentligen inte kylan som var värst, inte snön heller… Det var blåsten. Han drog upp dragkedjan hela vägen upp till hakan, stoppade händerna i fickorna, drog upp axlarna, böjde ner huvudet lite och kisade för att undvika snön in i de mörka ögonen. Han fortsatte gå mot torget. Hans halvlånga mörkbruna snedlugg hängde ner i pannan, men resten av det blanka håret doldes under den svarta mössan. Hans relativt nya jacka matchade hans skor. Den var vit med lite svarta mönster.

 

Hon tryckte på ”Visa” och skummade genom meddelandet. Det stod något om vädret… Alicia läste det igen och det stod högst upp:

”Avsändare: Mamma”

”Mottaget: 19:24”

Hon läste meddelandet noggrant.

”Hej gumman jag antar att bussen inte har kommit eller. Jag skulle komma och hämta dig om det inte tar ens det jävla vädret. Jag är insnöad.”

Alicia log för sig själv. När skulle hennes mamma lära sig att göra frågetecken istället för punkter? Och när skulle hon börja läsa genom meddelandet innan hon skickade det? Mamma hade nog aldrig i hela sitt liv skickat ett sms utan stavfel på grund av T9-funktionen. Alicia förstod att hon menade:

”Jag skulle komma och hämta dig om det inte var för det jävla vädret..”

Alicia svarade att bussen inte hade gått ännu.

Människorna inne på busstationen började röra på sig, trots att det fortfarande vräkte ner lika mycket snö nu som tidigare. Det var helt vitt ute på bussparkeringen och Alicia kunde förstå varför det inte gick några bussar en dag som denna. Typiskt, nu när hon äntligen hade bestämt en träff med David.

Det vibrerade igen, men den här gången var meddelandet från David. Det pirrade till i magen när hon läste första meningen:

”Hej sötis, var är du?”.

David undrade om hon var sjuk eller på väg, eller vad som orsakat att hon inte kommit. I slutet av sms:et stod det:

”Jag sitter inne på ”Sött & Gott” och väntar på dig, hör av dig. Puss.”

Alicia skrev ett svar till David:

”Heej snygging, jag väntar på bussen, den är sen på grund av vädret, berättar när jag kommer fram.. Puss.”

Bussen var en halvtimme sen och Alicia insåg att den inte alls skulle avgå, men hon kände inte heller för att gå hem i detta väder. Det surrades en hel del inne på stationen och efter ytterligare fem minuter så kom det otroligt nog en buss. Hon skyndade sig ut och betalade biljetten. Hon satte sig på sätet längst fram och hon blev nästan yr när de vita flingorna slog emot vindrutan titt som tätt. Det tog inte länge förrän hon var framme vid hållplatsen hon skulle gå av på. En kvart kanske. Hon började gå upp mot torget och vidare till ”Sött & Gott”.

 

David kom fram och kramade om Alicia när hon steg in genom dörren.

- Hej, där är du ju, jag har tagit ett bord här borta. Kom.”

Davids blonda hår var väl fixat, till en snygg frisyr som gjorde att man aldrig kunde ana att han hade varit ute i samma oväder som alla andra. Alicias jacka var blöt från den smälta snön och hon hängde av sig den på stolen mitt emot Davids stol medan hon förklarade om bussen. Alicia beställde en kopp choklad för att värma upp sig.

 

Han såg Alicia vika in på ”Sött & Gott” trots all snö som vräkte ner. Han tog upp mobilen ur fickan och tittade hastigt vad klockan var innan han stoppade tillbaka den i fickan för att inte frysa fingrarna av sig. Klockan var kvart över åtta. Skulle han kanske gå in på caféet och sätta sig ner bit ifrån bara för att höra vad de pratade om?

Han tog ett bord för två, vara en liten bit bort från Alicia och David. Han hoppades att David inte skulle se honom.

- Vad vill du beställa?

Rösten var stark och tillhörde en normalbyggd medelålders kvinna. De flesta inne på caféet tittade mot kvinnan, så även Alicia och David.

Han önskade att han kunde sjunka genom marken, men eftersom detta inte gick, så försökte han istället gömma sig bakom servitrisen, men plötsligt hörde han:

- Vad gör du här?!

Det var Davids röst. En så onödigt välbekant röst.

 

När David fick syn på honom så kände han ett enormt hat. David tänkte för en kort stund att han borde sansa sig och verkligen inte få något slags utbrott. Han borde… Han hörde att Alicia frågade vem han pratade med, men han brydde sig inte om att svara. David ställde sig upp och han kände hur alla blickar drogs mot honom. Killen vid det andra bordet ställde sig också upp, och David såg hur han tog sats, och sen skrek han:

 

- David, d-d-du tror du älskar Alicia, men du vet f-f-f-fan i mig inte ens vad kärlek är! Mitt hjärta slår b-bara för henne! Vad du än gör så k-k-kommer det alltid att vara hon och j-j-j-jag. Vad du än gör! T-t-tänk på det du!

 

Han tog upp något ur fickan på den vit-svarta jackan och för sent insåg alla att det var en pistol.

 

David vände sig om mot Alicia och gav henne en sista blick och föll sen ihop över bordet. Bordet tippade och landade bredvid David. Blodet som flöt ut runt honom blandades med chokladen från den spruckna koppen.

 

Ett till skott avlossades och blod fläckade de vita väggarna.

Alicia böjde sig ner över David bara för att möta hans tomma blick. Hon rusade ut från caféet och sprang längs gågatan för att sedan korsa motorvägen. Hon kom inte hem den dagen.

David öppnade ögonen och hans huvud sprängde och hela kroppen kändes svullen och seg. Även om sekunderna, timmarna, dagarna gick sakta så blev han till slut utskriven och fick komma hem. Inte för att det var så mycket bättre... Han visste vad som hade hänt. Han visste vad som inte längre skulle kunna bli sant. Han visste också att han inte kunde leva med det.


Så. Trevlig helg. Puss.
Upp